En av de viktigaste och mest ikoniska av sångarna inom hårdrock- och heavy metal-genren – amerikanske Ronnie James Dio (juli 1942 – maj 2010), född Ronald James Padavona – har gått ur tiden. (”Dio” betyder förstås passande ”gud” på italienska. Namnet skall Ronnie James ha tagit från en ökänd italiensk-amerikansk maffiamedlem i New York som hette Johnny ”Dio” Dioguardi.)
Från slutet av 1960-talet fram till mitten av 1970-talet var Ronnie James Dio medlem i bandet Elf. Deep Purples mytomspunne gitarrist Ritchie Blackmore förstod Dios storhet när Elf agerade förband till Deep Purple och Blackmore började att smida hemliga planer. När Blackmore lämnade Deep Purple efter inre stridigheter (och en kompromisslös vilja att bestämma mera efter eget huvud) bildade han sålunda Rainbow tillsammans med Dio. 1975 kom debutplattan Ritchie Blackmore’s Rainbow. Därefter följde ytterligare två album med Dio på sång: Rainbow Rising (1976) och Long Live Rock’n’roll (1978).
Kombinationen Blackmore och Dio blev under en period ett synnerligen lyckosamt kreativt koncept som skapade en ny grundplåt för heavy metal-musiken där Blackmore med fötterna i Deep Purples bluesbaserad hårdrock ytterligare kunde renodla sin smak för barockbetonad och pampigt dramatisk ofta fantasy- eller epokinspirerad musik med klassiskt anslag. I Dio hade Blackmore också inte bara funnit en kompanjon som delade dennes förkärlek för de storstilade dramatiska musikaliska excesserna, utan även en konstnärlig partner med den perfekta gudabenådade mästerliga rösten för att matcha hela detta egna idiom och föra det till nya oanade höjder.
Med två så särpräglade och starka huvudkaraktärer i Rainbow kom dock förstås slutligen en brytning att bli oundviklig. Blackmore gick vidare för att styra in Rainbow åt ett mera radiovänligt kommersiellt håll med nya sångare, medan Dio skulle komma att anta vad som tedde sig som en dödsföraktande utmaning: att axla den fallna manteln i Black Sabbath efter den profilstarke och folkkäre men neddekade Ozzy Osbourne.1980 släpptes albumet Heaven and Hell med Dio på sång, som inte bara gav Black Sabbath en ögonblicklig renässans utan också ledde dem in en ny era och blev en stor kommersiell och konstnärlig framgång som inte stod de tidigare klassiska albumen efter. Dio lyckades, med andra ord, med konststycket att med bravur överta Osbournes plats. Vilken uppsättning av Black Sabbath man föredrar kan möjligtvis vara en smaksak, men konnässörerna är idag ense om att Heaven and Hell är ett av metalmusikens starkare och mer stilbildande verk.
Efter ytterligare ett gediget album med titeln Mob Rules (1981) gick Dio och Black Sabbath skilda vägar. Dio satsade på solokarriär i eget namn med gruppen Dio, och debutalbumet Holy Diver (1983) vilket snart tog plats i hårdrockhistorien som en av de ultimata och stiltypiska klassikerna med paradnummer som titellåten ”Holy Diver”, ”Rainbow In the Dark” och ”Don’t Talk To Strangers”. Ytterligare två stora albumen följde: Last In Line (1984) och Sacred Heart (1985). Dio fortsatte därefter att spela in album i eget namn fram till 2004. 1985-86 var Dio också drivande bakom hjälpprojektet Hear’n’Aid – de internationella hårdrockarnas svar på den rådande trenden att bekämpa svälten i Afrika med projekt som t.ex. We Are The World och Live Aid. Hear’n’Aid-projektet skall ha inbringat över en miljon dollars inom ett år.
1992 kom en återförening med Dio som sångare för Black Sabbath till stånd och resultatet blev albumet Dehumanizer som var mörkare och tyngre än tidigare Black Sabbath-album. Plattan blev ännu en liten nytändning för gruppen, men sättningen blev kortvarig – knappt ett år. Och mellan 1997 och 2006 skulle Black Sabbath åter ta upp sitt samarbete med Ozzy Osbourne och framförallt turnera med sin gamle originalsångare bakom mikrofonstativet. 2009 gjordes dock en sista kraftsamling med Dio på sång för Black Sabbath – men nu ändrades gruppnamnet av juridiska skäl till Heaven & Hell som förstås syftade på albumet från 1980. Det hela utmynnade i skivan The Devil You Know som mottogs med relativt goda recensioner av kritikerna och de flesta var ense om att de gamla hjältarna visade att de fortfarande kunde. Samma år gav sig bandet ut på turné. Vilket alltså skulle komma att bli finalen för Ronnie James Dio.
Ronnie James Dio är en av de huvudansvariga för heavy metal-genrens ofta tematiska likställande med drakar och demoner, ockultism och allmänt svärmeri för religiösa mystiska symboler. Något som kanske går att härröra till Dios italienska rötter och det katolska arvet? Det lär ha varit Dios italienska farmor som visade honom fingergesten eller det s.k. ”Djävulstecknet”, som han sedan lanserade och spred genom hela metalmusikens breda folklager och ända ut i våra svenska folkhemssoffor. Ett ämne för forskarna att analysera vidare.
Ockultismen och fantastiken har ofta varit en balansgång som ibland legat nära det överlastade. Men från Dios sida har detta alltid gjorts med enormt skicklig sångkapacitet, hängiven passion, äkta kärlek och en odiskutabel kvalitet som lett till att Dio i princip åtnjuter tveklös respekt bland alla som har något slags genuint intresse för hårdrock- och heavy metal-genren och dess historik – såväl fans som kollegor och musikaliska efterföljare. Alla kan enas om att Dio är en av denna musikstils absoluta främsta huvudfäder, stormästare och sångargudar. Dios omvittnat vänliga och sympatiska sinnelag har givetvis inte heller minskat denna världsomspännande respekt.
Livet hade onekligen varit tråkigare och mindre magiskt utan Ronnie James Dios gudagivna sångröst, musik och artistskap, i min värld i alla fall. Som jag ser det har Dio varit lika viktig för den moderna populärmusiken som hans tillika italienskättade amerikanske generationskamrater Francis Ford Coppola och Martin Scorsese varit för den moderna populärfilmen. Long Live Rock’n’Roll! Long Live Ronnie James Dio!
”I could have been a dreamer, I could have been the one to fly. I always could have been a dreamer, ‘cause dreamers never die.” – Ronnie James Dio
Henric Ahlgren/hårdrock.com
